Det var alltför länge sedan jag skrev, och jordaxeln har hunnit vrida sig från solen så att det som var sommarvärme nu är vinterkyla. Sedan sist har både mor och jag legat på sjukhus i omgångar; vi är ju inte friska någon av oss, utan lider av diverse krämpor som då och då behöver professionell omsorg. Och den finns! Inte minns jag att läkare och sköterskor var så här empatiska förr om åren? När jag var ung, skulle patienten hålla tyst och låta vårdpersonalen bestämma allt – in i minsta detalj. Nu frågas man till råds, behandlas som vuxen och självbestämmande, av både läkare och övrig personal. Det är en god utveckling som jag hoppas slår igenom också på andra områden i samhället.

Det har varit ett turbulent år i världen, med ”arabisk vår” och revolutioner som lett till störtandet av flera diktatorer. Oblodiga i så motto att folket inte tagit till våld, vilket man tyvärr inte har kunnat säga om de regimer de protesterat emot. Och tänk, trots den skriande obalansen har dock den lilla människan vunnit i både Tunisien, Egypten och Libyen. Måhända är också det ett tecken på att människan faktiskt börjar mogna och ta större ansvar? Både för sig själv och andra. Och det tänder hoppet om att de diktaturer som fortfarande existerar, går mot en oundviklig kollaps. Vem vet, kanske blir 2000-talet det ”den tusenåriga fredens rike” som Tennyson diktade så gripande om? Kanske har vi människor äntligen insett att den förändring vi önskar måste komma inifrån oss själva istället för uppifrån auktoriteter. Det vore en nåd att bedja om!

Något som fyller mitt hjärta med frid är att sitta vid köksbordet i lampans sken och lösa korsord. Mor och jag brukar sitta mitt emot varandra vid bordet och försjunka i varsitt korsord av den svårare varianten. Och så  har jag gärna en kopp te intill mig, för se,  te är en annan sak som fyller mig med frid! Antingen lyssnar vi på radions P1 eller  låter  de naturliga ljuden tala; fågelsång utanför fönstret, kanske regndroppar som trummar mot fönsterblecket, klockans tickande på väggen, kylens surrande och kattens lek på golvet. Denna lek distraherar oss ofta från klurigheterna i tidningarna, för få saker är lika underhållande som att se en katt låtsasdöda en konstgjord mus på det där utdragna sättet som katter har. Ja, missförstå mig inte nu – jag tycker inte om dödande för andra orsaker än fyllandet av en tom mage, och då skall det helst gå fort. Men katten har sitt eget sätt att angripa ett byte, och musen han leker med är ju lyckligtvis inte äkta. Det händer att han tar sådana också, men dem dödar han inte utan lämnar till mig… och jag bär ut dem i friheten, där de förhoppningsvis slipper att möta en katt igen. Min katt behöver inte musföda för att hålla sin hunger stången. Men är det ändå inte lite rart att han kommer med mössen till mig? Som om han ville bidraga till hushållet.

Vi har soligt och fint väder idag, himlen är blå och blåsten (som kom tillbaka häromdagen) har åter mojnat. Det mor och jag har sått i trädgården ser ut att gro fint och små blad dyker upp överallt i myllan. Tyvärr har jag haft för mycket värk i kroppen för att klippa gräset, men endera dagen skall det bli av om jag tar det i små etapper. Och vad gör det att gräset får växa fritt ett litet tag? Där dyker också upp blomster, som är riktigt söta; som Mandelblom och Tjärblomster till exempel.

Det har varit mycket blåsigt den senaste veckan, samtidigt som tidningarna skrämt oss med hot om askmoln från en isländsk vulkan och radioaktivitet från det havererade kärnkraftverket i Japan. Sådan läsning får mig att undra hur pass stor oro larmrapporter och andra otäcka skriverier sprider… tar människor till sig hoten som riktade mot just dem eller avfärdas de som ”sådant händer inte mig”? När jag var betydligt yngre, hade jag en mycket kär väninna som delade mitt intresse för att filosofera, och vi sa ibland att om vi hade levt på 1800-talet hade vi lättare kunnat hänga med i vad som händer i världen eftersom nyheterna reste så mycket långsammare och bokutgivningen var så mycket mindre. Idag är det omöjligt att få en tillräcklig överblick över en fråga för att kunna ha välgrundade åsikter om den, och jag undrar ofta hur pass det påverkar vårt sätt att fatta beslut, både stora och små. Bestämmer vi oss snabbare idag och grundat på färre fakta? Går vi på magkänsla? Eller låter vi rentav någon annan ta besluten åt oss?

Mor och jag samtalade igår länge om detta att man med åren samlar på sig så mycken erfarenhet och vardagsklokskap som aldrig kommer andra till godo; dels för att ytterst få människor får chansen att uttala sig och dels för att man som gammal riskerar att få sina minnen inlåsta eller utsuddade av demens-sjukdomar. Jag funderade då kring vad det är som gör gamla människor så kloka. Är det för att man har hunnit prova så mycket och kommit fram till vad som fungerar och vad som inte gör det? Eller är det för att man har hunnit tänka så många tankar så många gånger att dessa sammanfattats i ett slags slutpunkt, en insikt? För även den enklaste och mest obildade människa är i regel fullt normalintelligent och tänker många djupa tankar livet genom. Tankeförmågan i sig hänger inte samman med sådant som till exempel utbildning, kultur eller samhällsklimat, och särskilt de som arbetar manuellt, med sina egna händer, har huvudet fritt för filosoferande och visdomssökande. Man skall inte underskatta dessa människors tankar, utan tvärtom lyssna noga till vad de har kommit fram till i sitt tänkande. Den store Hjalmar Ekström var skomakare, men hyllas i hela världen som en av Sveriges största tänkare…

När jag växte upp, talades det också om miljöfrågor men sällan ur individens perspektiv. Det var liksom regeringars och multiföretags uppgift att ta hand om vår natur, medan vanligt folks ansvar inskränkte sig till allemansrätten och Håll Sverige Rent som propagerade för användandet av papperskorgar. Nu för tiden skall vi sopsortera, kompostera och tänka oss för i allt vi gör, och det tycker jag är bra. För det är först när individen själv deltar i något som det blir verkligt, vardagsnära och förståeligt. Vi människor har så lätt för att känna oss för små för de stora perspektiven och när politiker och vetenskapsmän talar, använder de ett så luddigt språk att man inte begriper vad de egentligen menar. Det blir bara en massa ord, som man slår ifrån sig för att slippa känna sig dum.

För oss som bor på landsbygden, sker vårstädningen lika mycket utomhus som inomhus. Förr eldade man upp allt skräp, oavsett vad det var; ja, man komposterade naturligtvis trädgårdsavfall så att man fick ny jord att odla i, men mer var det inte. Idag eldar man inte mer än nödvändigt; kanske löv och kvistar som det inte lönar sig att använda som bränsle i pannan. Men resten eldas minsann inte upp utan sorteras noggrant och körs iväg till sopstationen där de läggs i olika behållare. Och när jag har gjort en sådan tur till sopstationen, funderar jag alltid över vad det är som blir skräp idag när vi återanvänder, sorterar och komposterar så mycket vi kan. Det är plast! Plasten som kallades för ”framtidens material” när jag var barn. Då skulle allting vara av plast, det var så bra och modernt. Idag är det väl nästan tvärtom, kan jag tänka. Jag hör ofta i affärerna att människor ondgör sig över plastförpackningar och plastpåsar. Ja, det finns till och med de som plockar av plasten från matvarorna innan de går till kassan. Och istället för att köpa plastsaker väljer de sådant som är gjort i trä eller metall. Så olika kan det bli i olika tidevarv. Trä, som vuxna människor tyckte var gammalmodigt och inte gick att hålla hygieniskt rent när jag var liten. Nu är det högsta mode och så eftersträvansvärt att det kostar mångdubbelt så mycket som plastsakerna!

Så är vi då inne i maj månad, min älsklingsmånad alltsedan jag fick trädgården. Och solen ler från en blå himmel. Men det är inte särskilt varmt idag, bara några plusgrader, så man får ha varm kofta på sig om man vill vistas utomhus.

Valborgshelgen har varit lugn och stillsam. Mor och jag bor så pass ensligt att vi måste åka bil för att få se en majbrasa och höra en kör sjunga in våren, och i år räckte tyvärr  inte orken till för oss, så vi fick nöja oss med att lyssna till skönsång i radions P1 istället. Det var mycket trevligt, det också. Inte heller deltog vi i något första maj-tåg, trots att jag måste säga att det i år hade varit befogat så otrevligt som den nuvarande regeringen verkar hantera de små och svaga. Man blir så ledsen när man läser i tidningen hur människor behandlas av myndigheterna! Mor och jag lever visserligen i små omständigheter, men vi klarar oss, så för egen del har jag inget att beklaga mig över. Men vart tog ord som solidaritet vägen? Det används ju inte ens av socialdemokraterna längre. Har vi blivit så bortskämda av vårt samhälls välstånd att vi har glömt hur våra far- och morföräldrar hade det? Tycker vi inte att vi har råd att vara goda mot våra medmänniskor? Eller har också socialdemokratin börjat anse att var och en får klara sig själv? Det vore en mycket tråkig utveckling, men människan är kanske sådan till sin natur. Ja, förlåt, vissa dagar blir jag lite tungsint över hur lite vi lärt oss på de tvåtusen år som gått sedan vår Herre vandrade på jorden. Inte ens de kristna tycks ju vilja se utanför sina egna grupper utan håller samman blott inom sina samfunds gränser. Inte kan det ha varit så Jesus menade att det skulle vara? Var inte tanken att varje människa var en broder eller syster, oavsett om de tillhörde den egna gruppen eller inte? Nej, de här frågorna är för svåra för mig, det måste jag erkänna. Men man kan inte låta bli att ställa dem.

Påsken har varit mycket trevlig med vackert väder och värme som tillåtit att vi suttit i trädgårdsmöbeln vid måltider och kaffestunder. Den här årstiden är en välsignelse för mig, som njuter av att vistas ute men inte tål den sommarhetta vi haft det senaste decenniet. Om bara orken också ville infinna sig! Lite städarbeten i trädgården gör jag varje dag; rensar framför allt bort döda växter för att göra plats för det nya livet. Och så gläds jag åt alla de vackra vårblommorna!

Kära mor är trött och har ont i sina ben. För hennes skull är jag tacksam att morgondagen är en vanlig vardag, så att vi kan åka till sjukstugan och tala med vår husläkare.  Annars märker vi inte mycket av skillnaden mellan helg och söcken, pensionärer som vi är bägge två. Varje dag är i stort sett sig lik och den dagliga rutinen densamma med måltider, vilostunder, trädgårdsarbete, läsning, korsordsknåp och annat vi sysselsätter oss med. Det låter säkert avskräckande för den unga generationen, som njuter av fart och fläkt och söker spänning i tillvaron, men för mig är lugnet och händelselösheten välkommen. Och frånvaron av spänning innebär alls inte att jag har tråkigt! Tvärtom ger det mig den inre ro och kroppsliga styrka jag behöver för att orka med något utöver vardagsrutinerna. Det är när allting fungerar, som jag kan drista mig att till exempel besöka ett museum eller ett galleri, kanske gå på teater eller lyssna till en konsert, umgås med familj och vänner.

Det brukar sägas att människor drömmer om all den tid de skall ha för sig själva när de blir pensionärer. Men den tanken är lika verklighetsfrämmande som den att sjukskrivna människor har gott om tid. I själva verket har gamla och sjuka det gemensamt att deras dagar fylls av sådant som de egentligen hellre hade sluppit ägna tid åt. Som besök på vårdcentraler, sjukhus, apotek, laboratorier och myndigheter, till exempel. Det är också, sorgligt nog, dit ens lilla sjukpeng eller pension går. Jag har hört någon säga att ”man måste vara frisk för att vara sjuk” och jag skulle vilja tillägga att man skulle behöva extra mycket tid också. Ungefär som småbarnsföräldrar. Deras dagar räcker inte heller till.

Idag har det varit ömsom mulet, ömsom värmande solsken. Nu sjunker inte temperaturen under noll någon gång under dygnet, varför man väl vågar påstå att det verkligen är sann vår. Vi har blåsippor, vitsippor, scilla, snödroppar och krokus i trädgården, och det är knopp i både påskliljorna och liljan för dagen. Träden knoppas också, vilket får grenarna att se skirt dimgröna ut. Mycket vackert!

Palmsöndag är det också. Jag minns att jag som barn önskade att vi bodde så att vi kunde odla palmer. Far försökte en gång med ett bananträd inomhus, det var på den tiden vi inte hade trädgård utan bodde i ett flerfamiljshus, och tänk, trädet levde faktiskt i två år innan de tappade livslusten!  Men det kom aldrig några bananer i det, vilket vi barn tyckte var synd. Bananer var goda, nästan som godis, men dyra på den tiden.

På den tiden jag var yrkesverksam, bodde och arbetade jag i vår kungliga huvudstad – City, som det kallades. Då trivdes jag med fart och fläkt, tyckte om folkmassans anonymitet och tillgången till teatrar, konserter, biografer, gallerier och nattklubbar. Men i och med att jag insjuknade, blev jag också känslig för just det som kännetecknar en stor stad: trafiken, bullret, det höga livstempot och de många intrycken. Att dagligen vistas mitt inne i en stad innebär ju att man utsätts för ständiga impulser och det är aldrig vare sig tyst eller mörkt. Så när jag insåg att min sjukdom skulle bli bestående, att jag inte skulle kunna återgå i arbete, tog jag beslutet att lämna storstadslivet och bli lantbo.

Idag lever jag ett helt annat liv, fjärran från den intensiva livspuls som jag älskade men inte orkade med i vår vackra huvudstad. Här blir det mörkt om nätterna, eventuella ljud får jag i stort sett stå för själv och vill jag träffa människor måste jag söka upp dem. Och det trivs jag med. Det är nog sant som det står i den Heliga Skriften, att var sak har sin tid. Och åldern för ju med sig andra värderingar, har jag insett. Visst finns det saker jag saknar! Teatrarna och konserterna, till exempel. Och att sitta vid ett fönster en regnvåt kväll och se ljusen spegla sig i asfalten. Men på det hela taget har jag vunnit mer än jag förlorat! I min trädgård betar rådjur och hjort, fåglarna sjunger i träden, fjärilarna, humlorna och bina flyger från blomma till blomma, och varje morgon kan jag se spåren av räv, hare, grävling och andra djur kring hus och tomt. För att inte tala om hur oändligt vacker nattens stjärnhimmel är här ute på landsbygden! Innan jag flyttade hit, hade jag aldrig sett Vintergatan – men här syns den tydligt varje klar natt.

Dagarna har börjat bli riktigt varma nu, särskilt i solskenet. Mor och jag krattar lite och städar upp det som dött under vintern för att ge plats för det nya livet. Vi njuter av doften av mylla, av insekternas surr och fågelsången. Och teatrar, konserthallar och gallerier finns ju på bilavstånd, om man skulle vilja vara kulturell någon gång emellanåt! (Biografer och nattklubbar får vara för min del numera – de ger mig ingenting av värde längre.) Jag är nöjd med mitt stilla liv här ute i naturen, och jag saknar ingenting av det liv jag levde förr.

Å, så skönt att det är vår! Solen skiner riktigt varmt, trots att lufttemperaturen inte håller mer än några plusgrader. Än är det dock för lite tidigt att börja med det riktiga trädgårdsarbetet… man får nog räkna med några snöbyar och kalla nätter så här tidigt i säsongen, och jag vill inte skada det växande med beskärning o.s.v. än. Går dock omkring och planerar, drömmer och funderar på vad jag vill satsa på i år… och lyssnar till den underbara fågelsången.

I tidningen står det att allt fler diktaturer i världen börjar vackla under trycket från ett folk i resning. Skall 2000-talet bli frihetens sekel, den period i historien då mänskligheten slutligen kastar av sig förtryckets tunga ok och kräver demokrati också i andra delar av världen än dem vi brukar räkna in bland i-länderna? Jag är tacksam att leva i en sådan tid, att ha fått uppleva rivandet av Berlin-muren, Sovjetunionens sönderfall och Baltstaternas frigörelse m.fl. stora händelser. På den tiden min far levde, brukade vi följa nyheterna i hans gamla TV och skriva in dem i hans uppslagsböcker… han var mycket intresserad av historia och lärde mig tidigt att förstå hur intimt det förflutna, nuet och framtiden hör ihop. Utan förståelse för det förflutna, begriper man inte sin omvärld, lärde han mig.

Det var också min far som lärde mig att älska litteratur. Genom hela min barndom såg jag honom sittande i sin slitna gamla fåtölj, rökande sin pipa, djupt försjunken i någon tjock bok. Handlade den inte om historia så var den i regel ett vetenskapligt verk, tätt skriven och med obegripliga diagram och skisser som enda illustrationer. För mig verkade dessa böcker magiska; de innehöll ett slags främmande språk som talade om stora hemligheter om man förstod orden, och tänk, att min far var en av dem som kunde! Jag vördade både min far och de dammiga luntor han läste. Och jag tog det viktiga beslutet att bli som han. En dag skulle jag också förstå den där magin! Kanske var det därför jag med en sådan envishet lärde mig läsa redan som fyraåring? Och kunde både skriva och räkna åtminstone addition och subtraktion långt innan jag började i första klass. Jag vill gärna tro att min kunskapstörst gladde far, att den skapade ett särskilt band mellan oss.

På den tiden jag var barn, läste inte mor särskilt mycket. Det hade hon inte tid med, eftersom det var hon som försörjde vår stora familj med ett dåligt avlönat arbete som slet ut henne i förtid. Nu då hon blivit gammal försjunker dock även hon gärna i en bok, även om hon väljer andra ämnen än far och jag. Framför allt läser hon om kvinnoöden förr i tiden, eller om barns livsvillkor både nu och då. Det är också historia, och en mycket viktig sådan! Från mor har jag ärvt kärleken till orden som sådana och skrivandets magi. Mor skrev gärna små berättelser, men behöll dem aldrig. Hon var mycket självkritisk och tyckte aldrig att hennes alster dög. Istället använde hon sin stora stilistiska förmåga till att lösa korsord, ju svårare desto roligare. Och så älskar hon att se frågeprogram på TV! Det är i de stunderna hon förvånar sig själv med sitt stora kunnande, hon som inte tror sig själv om mycket.

Vad är livet egentligen? När jag sitter så här i vårsolen och dricker mitt kaffe, undrar jag om jag, ifall jag hade levt för hundra år sedan, hade haft några drömmar om något utöver det jag redan har. Kanske hade jag önskat mig make och barn, förstås. Men i övrigt? Jag har ett visserligen gammalt men trivsamt hus att bo i, ved att elda för värmen, mat på bordet, familj och vänner att umgås med. Behöver man egentligen mer än så? När jag växte upp i ett så kallat flerfamiljshus i ett nedslitet och oroligt kvarter, längtade jag efter just ett eget hus och en egen täppa och jag föreställde mig ofta hur jag satt vid köksbordet och såg ut mot vägen, väntande på morgontidningen att läsa till mitt morgonkaffe. Tyvärr vetter mitt köksfönster inte ut mot vägen i detta hus, men vad gör det? Kaffet smakar lika gott ändå, och jag kan njuta av hur fåglarna far omkring med byggmaterial eller insekter i näbbarna. De har bråda tider nu, de små liven! Köksklockan tickar så hemtrevligt, katterna sover var och en på sin favoritplats, brödet doftar nybakat och skall jag vara ärlig, är jag inte särskilt intresserad av att få min morgon förstörd av nyheterna i tidningen. Det står ändå bara elände i dem. Gjorde det det för hundra år sedan? Ja, kanske. Vi människor förändras inte så lätt, och jag antar att de onda nyheterna säljer bättre än de goda även om jag inte förstår varför.

Ungdomar är alltid uppfyllda av drömmar om vad deras liv skall innehålla. Och så skall det vara – det är dessa drömmar som driver oss framåt! Jag ville så mycket, och längtan drog åt många olika håll samtidigt. Kanske var det därför det aldrig ”blev något av mig”, som man brukar säga? Karriär gjorde jag aldrig, och något egentligt yrke att skriva på ett visitkort blev det inte. Men jag har ändå arbetat i hela mitt liv, ända tills kroppen blev så nedbruten att jag inte längre kunde klara av mina arbetsuppgifter. Då blev jag sjukskriven och sedan sjukpensionär. Det gör mig inte så mycket, sett i backspegeln – det enda negativa är att min ålderspension lär bli liten. Men jag har lärt mig att leva i små omständigheter och skall nog klara mig ändå. Bara man har tak över huvudet och mat på bordet, behöver man inte så mycket mer! En god vän att tala med, en katt att stryka över ryggen, en liten täppa att pyssla med. Jag tycker nog att livet har nog med innehåll som det är.

Sedan i natt regnar det. Det är bra, för det hjälper snön att smälta också där solen inte når så bra. Vi fick lite grand ny snö häromdagen, men den är borta igen nu. Kanske har marken äntligen blivit tillräckligt varm?

I eftermiddag kommer sotaren hit. Min mor och jag eldar med ved för att värma vårt hus, och fyra gånger per år kommer en mycket trevlig sotare hit och gör ren både pannan och skorstenen. Vi brukar bjuda honom på en kopp kaffe också.

Igår åkte min mor, en väninna till oss och jag själv in till staden och gjorde några små inköp. Sedan besökte vi ett rart litet café där vi unnade oss varsin sötsak och deras goda kaffe. Vi blev sittande länge, talande om än det ena än det andra; så där som det skall vara när man umgås. Alla tre är vi lite skröpliga, var och en av sin orsak, och vi tycker om att låta saker få ta lite tid. Mor har sin artros, som bryter ner hennes redan värkbrutna kropp alltmer, och väninnans hjärta krånglar så pass att hon flera gånger om året måste konverteras, som det heter; det innebär att hon får en elstöt som hjälper hjärtat att hitta rätt rytm. Jag tycker det låter otäckt, men hon säger att de söver ner henne under proceduren och när hon vaknar mår hon så bra.

Själv har jag både värk och diverse sjukdomar som tillsammans gör det omöjligt för mig att arbeta. Ingen arbetsgivare vill ha en halvgammal tant som blir liggande sjuk då och då; det har varit svårt att förlika sig med, men nu är jag som sagt förtidspensionerad och trivs med det stilla hemmalivet med mor, trädgården och huset. Livet blir sällan som man tänkte sig det från början och drömmarna byts ut mot realitetens hårda villkor vad man än tycker om saken. Som ung var det så mycket jag ville göra! Jag skulle resa, utbilda mig till något kreativt, finna kärleken och allt det där en ung kvinna drömmer om… men av allt detta blev intet, eftersom det snöda behovet av försörjning placerade mig framför en skrivmaskin och där blev jag kvar. Inte för att jag vantrivdes, att skriva är roligt och kamraterna var trevliga. Men det slet hårt på kroppen i längden och gav inga stora slantar i lönekuvertet. Kärleken mötte jag tidigt, och föremålet för min heta låga förblev densamme åren igenom – men giftermål förunnades oss icke, och idag är han gift med en annan kvinna, har familj och lever förhoppningsvis ett lyckligt liv med de sina. Jag önskar honom allt gott och känner ingen bitterhet över att det inte blev vi två, för jag hade inte kunnat ge honom det han åstundade mest: ett barn. Det kunde däremot hans fru, vilket gläder mig.